Som många av er kanske vet så förlänger jag naglarna, och av min nagelbyggare fick jag ett litet tips om nagellack. De ska förvaras i kylen och innehålla en sådan liten kula, så det blir lättare att blanda. 

Fick även ett tips av en kursare som är utbildad kosmetolog (?) och det är att mascara är färskvara och ska även den fövaras i kylen och användas upp inom 3 månader!

Fick mig att slänga min gamla mascara och köpa en ny ^^ 

Att matematik inte är ett favoritämne för många barn i skolan kan man inte sticka under stolen med. Under min skoltid i grundskolan var jag en av dem. Jag var rädd och fick ångest inför varje matematikprov vi hade. 

Jag hade svårt för att räkna och behövde fler förklaringar än mina klasskamrater, dessutom var jag rädd att säga "ja" när läraren frågade om det var någon som inte förstod, när resten av klassen sa "nej" nästan enstämmigt. 

Att behöva försöka räkna och inte förstå, för att sedan räcka upp handen tills läraren kom och säga "Jag trodde jag förstod, men det var svårare än vad jag trodde" var min standardreplik.

För mig fanns det inget jobbigare (och är fortfarande jobbigt ibland) än att tro att jag var en börda när jag räckte upp handen. Jag trodde läraren skulle sucka, himmla med ögonen och tycka jag var en plåga, sammtidigt som mina klasskamrater skrattade och tyckte jag var dum i huvudet för jag inte förstod. 

Det är inte förrän nu, HT 2012, när jag själv läser till lärare som jag har insett en sak. Jag är inte dum i huvudet för att jag inte förstår. Det är inte mitt fel. Det var läraren. 

Jag vet att det är en stor anklagelse, och att många kanske nu anser att jag skjuter det ifrån mig och att det är lättare att anklaga någon annan än mig. Men det är lärarens ansvar att ta reda på vad eleverna kan och inte kan. Ta reda på hur de räknar och se om det sättet tar dem vidare när de kommer svårare uträkningar, eller om det leder in en på en återvändsgänd där man sitter och räknar på fingrarna vid 26 års ålder. 

Detta gjorde aldrig min lärare i lågstadiet, eller så trodde den att det skulle lösa sig när jag blev äldre. Men ju äldre jag blev, så trodde lärarna att jag hade löst det där med fingerräkning i mina tidigare år, men ack så fel de hade. 

Så här sitter jag nu, många år senare, och har äntligen förstått att jag kan räkna matte! Det är bara mina lärare som inte har förklarat för mig på ett sätt som jag förstår och kan. Jag är inte dum... att säga det är som att lyfta en sten från mina axlar - att förstå det, är ovärdeligt. 

Jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag kan räkna så som många andra i min ålder kan, det kommer fortfarande ta tid för mig att lösa uppgifter... och jag kommer fortfarande räkna på fingrarna ett tag till. Men jag har fått stryka ett sträck över så mycket som har förföljt mig under min uppväxt och det är en väg i rätt riktning.

Så du som läser detta. Har även du svårt med matematiken? Kolla på vad din lärare gjort för dig, och se vad som kunde gjorts annorlunda. Antagligen fick du inte förklaring på VARFÖR du skulle räkna på ett visst sätt, bara att du skulle, för att det var så. Och bara där, gör läraren ett fatalt misstag...